Det här är en liten berättelse om en hund som ingen ville ha. Hunden föddes i Finland hos en uppfödare. Det var en oönskad kull. Den hade kommit till genom en tjuvparning och var inget som man egentligen ville ha. Hunden fick i allafall ett namn – Onni-Poikka, och blev en individ.
Han hamnade hos en familj i Sverige. Dom ville väl, men hade inte riktigt kunskapen och förmågan att ge Onni det han ville och behövde ha. Situationen blev till slut ohållbar och ett svårt beslut fattades – familjen bestämde sig för att lämna bort honom. Återigen blev han en hund som ingen ville ha… Hoppet var stort när han kom till Hundis att man skulle lyckas hitta ett hem åt honom, men det minskade för varje dag. Allt talade emot honom -ingen stamtavla, ingen röntgen, ingen lydnad, ingen uppfostran, ingen ingenting. Många var de som intresserade sig för honom men tackade nej, eller de som blev nekade pga av att de ej passade för Onni.
Tillslut lyckades man hitta ett hem åt honom – äntligen! Han återfick sin identitet och blev ännu en gång hunden Onni. Detta varade tyvärr i mindre än ett dygn. Paret som hade tagit sig an honom kände redan att de inte klarade av det. De ville lämna tillbaka honom, han var inte den hund de ville ha. Han var för skällig, för gnällig, för ouppfostrad, jagade katter och var allmänt jobbig. Nu var han verkligen hunden som ingen ville ha…
Anita (ordf.Hundis) ringde mig och frågade om jag kunde ta emot honom – javisst! Han är jättejobbig… – Inga problem! Du kommer ångra att du sagt det där
-???
Markus och jag åkte och hämtade honom en lördagseftermiddag. Det vi fick se och höra verkade inte så lovande, men vi var hoppfulla och vid gott mod. Vi märkte tidigt att han var på tok för understimulerad och oaktiverad. Onni behövde jobba och sysselsättas! Så länge vi höll igång med aktiveringen var han en ypperlig hund, en smula ouppfostrad men det kan ju inte han lastas för. Så fort han inte fick tillräcligt med stimulans övergick han dock till att bli den jobbigaste hunden jag någonsin träffat…
Hans brist på uppfostran och höga aktiveringsnivå gjorde honom omöjlig att omplacera. Vart skulle han ta vägen? Vad skulle hända med honom? Tankarna och diskussionerna var många… det gick till och med så långt att vi funderade på om det kanske var bäst att ta bort honom… Han var hunden ingen ville ha, men med oddsen emot oss kämpade vi på, Onni, Markus och jag.
Vi lyckades få in honom för test hos Polisen och det klarade han. Nu återstår det bara ett hinder – röntgen.
Onni ska inte längre behöva vara hunden som ingen vill ha. Han ska inte heller behöva vara Onni – omplaceringshunden. Han ska vara Onni – POLISHUNDEN!
/ Marielle
Den 21:a november 2008 så röntgades Onni inför sin kommande framtid inom polisen alt. väktare. Vi var så hoppfulla att han skulle klara det så inga tecken fanns på annat. Han hade klarat lämplighetstestet och vi satt som på nålar och inväntade svaret från SKK på hans röntgen. Igår kom beskedet. Det var inte det besked vi hade hoppats på utan vi trodde att allt skulle vara okay. Men resultatet sa annorlunda.
Polisen sa flera gånger att om det är höfterna som har mildare fel (upp till C) så är det inga problem men armbågarna måste vara fria. De får så mycket påfrestningar så fel på de lederna kan inte arbetas upp eller mildras. Onni är en hund som behöver få jobba mycket och ofta för att trivas och må bra. Men röntgen tillät inte detta. Han fick inte fria armbågar desvärre. Med ett så kraftigt fel på armbågarna (2) så var han dömd tyvärr. Som familjehund hade det aldrig gått eftersom aktivering var hans stora passion och det han behövde för att må bra. Så tillsammans med polisen och andra kunniga inom området så beslöt vi att låta Onni somna in. Han hade aldrig kunnat få ett bra liv i en familj och eftersom röntgen satte stopp för hans karriär så kände vi att vi ändå gjort rätt. Onnis liv slutade igår den 30:e november 2008 i famnen hos sin älskade jourmatte Marielle.
Jag vill härmed tacka alla er som trott på Onni och som hjälpt oss på ett och annat sätt eller som bara skickat stöd och uppmuntran. Vi känner att vi verkligen har gjort vad vi kunnat och gett Onni chansen han var värd.
Till Marielle & Markus vill jag skicka ett enormt stort tack för allt tålamod ni haft med honom. Jag har inte ord att beskriva vad jag känner för er och vi ska skatta oss enormt lyckliga att ni lagt ner så otroligt mycket tid, energi och ork för att hjälpa Onni. Ni är helt underbara människor!
Tusen tack !
Anita, Hundis
